Ett guld, en stark fjärdeplats och mängder av hopp inför framtiden. Det är några av intrycken som ungdomsmästerskapen den här sommaren bjudit på.

• • •

En lång mästerskapssommar har tagit slut. Först ut var U20-lagen, tätt följda av U18 under en sommar lika het i luften som i handbollstemperaturen. För oss handbollsnördar, som gillar att se inte bara heta toppmatcher utan även hur framtiden ser ut för vår sport, har sommaren varit rena guldgruvan. Jag har som skribent för handbollslandslaget.se haft förmånen att med lupp följa varenda match på nära håll och känslan nu när samtliga fyra ungdomsmästerskap är över, ja den är god.

Framförallt har det såklart att göra med de virvlande framgångar som U18-gängen bjöd oss på under några intensiva veckor. Jag tror säkerligen några var minst sagt skeptiskt lagda inför lagens chansar, baserade på de mer modesta placeringarna som deras två år äldre landslagskamrater skrapat ihop i sina respektive mästerskap.

Och jag tror säkert inte farhågorna lättade för vinden när damerna inledde med två förluster och herrarna, efter en bra insats mot Slovenien, gick på pumpen direkt mot Island. Båda lagen fick därmed en knivsegg förlagd mot strupen för att ens ta sig till slutspel. Men någonstans där, med ett skarpt blad snuddande vid strupröret, vände allting för såväl herrar som damer.

Det var som att U18-lagen trivdes som bäst under press och använde den pressen för att sparka in turneringen i nästa växel. Sedan såg vi vad det ledde till. Ett glimrande guld till herrarna och en mycket fin fjärdeplats för damerna som med lite tur och stolpe in kunde varit ännu mer.

Just U18-lagen blir på något sätt än lite mer spännande eftersom spelarna där är precis i början av sina a-lagskarriärer, i vissa fall knappt det. Här finns råämnen som kan peka mot vilket håll svensk handboll är på väg de närmsta åren. Och jösses vilka råämningen vi fått se den här sommaren.

• • •

Se på en sådan som Isabelle Andersson. En ledare, skytt och kämpe i samma tröja. Hon togs med rätta ut i VM:s all star-team, i min värld inte bara för målen hon gjorde utan även för hennes blotta närvaro. Andersson utstrålade pondus i varje moment och när inget annat fungerade, kunde man räkna med ett bombskott i krysset eller ett genombrott som löste upp nervtrådarna.

Men hon var såklart inte ensam i damlaget att imponera, det fanns så många fler. Jag fäste mig lite extra vid Amanda Sjöstrand-Hallman den här turneringen. Vilket slit! Det var som att hon trivdes ju fler motståndare som klängde på henne och fick hon bollen i läget var hon säkerheten själv. Eller varför inte målvakten Josefine Hultberg-Dahlgren som spelade VM som om det är det enda hon gjort i sitt liv. Mästerskapets tyngd på hennes axlar bekom henne inte alls. Otroligt häftigt att se från en spelare precis i början av en förhoppningsvis lång karriär.

Jag är också svårt förtjust i Nina Dano. Hon inledde turneringen strålande, åkte på en smäll efter en olycklig kollision med en stolpe och tog sedan lite tid på sig att komma ikapp formmässigt. Men jösses vilken attackspelare. Orädd och teknisk med ett ruggigt klipp i handleden.

• • •

Hos herrarna fanns det heller ingen brist på utropstecken, snarare tvärtom. Detta kan ha varit mästerskapet då spelare som mycket väl kan bli bärande i svenska landslaget i 15 år framöver presenterade sig för den breda massan.

Först måste man såklart sätta ljuset på Ludvig Hallbäck. Försvarsspelarna i Handbollsligan får ont i fotlederna bara hans namn nämns, men i EM var “Ludde” en mer bärande spelare än i Ystads IF. Och han älskade det. Det spelade ingen roll om motståndarna gjort sin läxa på den där “Hallback” i Sweden, han tog sig förbi, sköt sig förbi eller passade sig förbi ändå. Turneringens skyttekung – det räcker så egentligen.

Sedan har vi såklart också Valter Chrintz, som länge nämnts som det stora framtidsnamnet i IFK Kristianstad. Han fick känna på såväl Handbollsligan som Champions League förra säsongen och efter uppvisningen i EM lär det inte bli mindre av den varan den här säsongen. Dennis Sandberg, förbundskaptenen, sade om Ludvig Hallbäck och Chrintz att dom älskar matcher som gäller mycket, att dom inte har nerver. En mer träffande beskrivning är väl svår att få fram för dessa båda lirare.

Uppmärksamheten som Hallbäck och Chrintz fått i EM är såklart båda förtjänta av, men jag vill gärna påminna lite om andra spelare som gjorde ett stort jobb i det tysta. Eller ja, så värst tyst var det inte om Fabian Norsten. Han kom trots allt med i all star-team. Hammarbys unga målvakt, som nyligen anslöt från Tyresö, har det mesta för att lyckas. Storleken, tekniken och kastarmen.

Men glöm heller inte spelare som Guifs Eric Johansson och Hammarbys Adam Blanche. De svenska treorna slet ont i varenda match och tog för sig i offensiven när möjligheten gavs. Båda var nya bekantskaper för mig men jag imponerades redan mot Slovenien av hur exempelvis Johansson verkar ha det mesta för att bli riktigt, riktigt bra. Adam Blanche ledde laget genom ren inställning men också sitt fina arbete som mittsexa. En tvåvägsspelare som ska bli ruggigt spännande att följa.

• • •

Detta var inte på något sätt alla spelare som jag imponerades av, som sagt så lyckades båda lagen genom framförallt ett starkt kollektiv där ingen föll ur ramen. Men det hade krävts en mindre uppsats för att nämna alla, och ert morgonkaffe har säkert redan hunnit kallna. Så vi spar övriga namn till nästa gång, för jag har en känsla av att det är långt ifrån sista gången vi ser de här U18-lirarna utmärka sig. Framtiden är onekligen hyfsat ljus för svensk handboll.

Marcus Löfström

 , , , , , , , , ,